http://www.youtube.com/watch?v=tw35FuHrE_4
Nästa klipp till rakning blir det här. Och vilket klipp sen!
Det är nobelfest. De fisförnäma kungligheterna och celebriteterna avlöser varandra. Promillehalten i lokalen ska man egentligen inte spekulera i, men salongsberusningen borde onekligen vara mycket över den moraliska richterskalan. Folket har, efter några välsmakande smuttar på det franska rosévinet, börjat släppa loss en smula. Männen börjar så smått snegla mot sina sexuella motsvarigheter i hopp om att slippa konstatera att man inte har fått ligg ”den här natten heller”. Kvinnorna har kondomerna nedpackade i necessären. Förhoppningarna spirar. Kort sagt, folket är redo för fest. Så också vår huvudperson, Ers Kungliga Höghet Kung Carl Gustf.
Calle har under kvällen haft ett värdelöst bordssälsskap och är uttråkad. Efter maten går Calle därför en smula avsides för att få koppla av i annat sällskap. Han känner sig illamående efter otaliga skedar av det svindyra löjromet och beslutar sig för att tända en cigarett. Inte en cigarr, en cigarett. Kanske borde man analysera faktumet att kungen, när han nu ska röka, inte väljer någon mycket dyr havannacigarr. Nej, en cigarett tänder han, som vilken sunkig båthandlare som helst. Mitt under nobelfesten. Mitt ute bland folket. Detta verkar emellertid inte avskräcka vår höghet som bolmar på den cancerframkallande pinnen i godan ro medan festen runt omkring honom fortgår.
Med på nobelfesten finns en hovreporter som har till uppgift att intervjua folket på festen, ge enkla frågor såsom den intelektuella frågan ”Hur smakade maten?” eller den mer allmänna frågan ”Har det varit en trevlig fest?”. Mitt under festen ser vår kära reporter, låt oss ta tillfället i akt och kalla honom för Gustf, syn på Calle i bortre änden av rummet. Gustf samlar mod och bestämmer sig för att gå fram till Calle för att ställa några enkla frågor.
Halvvägs genom rummet ser emellertid Gustf att Calle står och bolmar på en cigarett. Men istället för att, som en ”rumsren” hovreporter skulle ha gjort; vänta på att kungen rökt färdigt, be om att få ställa några frågor och tacka för samtalet, så går Gustf rakt fram emot Calle och börjar ställa frågor.
Och jädrariskyn vad Calle rycker till. Hade han inte så plötsligt tappad talförmågan hade han onekligen hasplat ur sig harangen ”Vad i helvete?!”. Först infinner sig den omedelbara chocken vilket tar sig uttryck i en Kunglighet som ser så jävla ertappad ut att man onekligen undrar om det inte är en haschpipa han står och bolmar. Därefter släpper handlingsförlamningen och kungen lyckas fimpa/slängaiväg/käka upp haschpinnen på 2 hundradelar blankt. På frågan om ”nobelfesten var trevlig” svarar Calle ”säkert”. Vadå säkert?! Du var ju med, du var ju huvudperson! Vi måste förstås ge credit till honvreporten, som riskerar allt. Han går ”all in”, antagligen sa han till en tvekande tjock kamereman i bakgrunden att ”Det här blir jävla bra TV!”. Kanske borde han fått journalistpriset, kanske borde han få en smäll.
Efter att man har begrundat detta klipp bör man även ha i åtanke att allas vår Calle nog inte alltid har det så lätt. Att ständigt vara föremål för nyfikna blickar bör påfresta. Kanske är det konstigt att inte Calle åtminstonde NÅGON gång i sitt liv gett en väl utvald journalist på aftonbladet en underarmssving varpå han ger densamme en syrlig kommentar, något i stil med ”Keep the change, you filthy animal!”. Man Calle är inte sådan. Calle är den lugna typen, typen som helst käkar rom och spelar patiens med sin fruga. Typen som tar ett bloss ibland. När ingen ser på förstås.
